Har jag verkligen varit där
Klockan är ett på natten nu, jag skulle ha pluggat på reben men fastnade vid datorn. Satt och kollade på några klipp sen fick jag för mig helt plötsligt att jag skulle leta efter filmer om sarajevo och kriget där.
Hittade några hemska, började må illa när jag såg allt och undrade fan har jag verkligen varit med om det här?! Det är både tur och synd att jag inte minns något av själva kriget. Tur för att det är något hemskt krig, och synd för att det är ändå något man ska minnas något man inte ska glömma.
Mamma berättade även för länge sen att när hon & jag skulle åka till Sverige så stod vi med en massa andra kvinnor och barn och väntade på bussen som skulle ta oss därifrån. Och den här händelsen minns jag, fast jag bara var tre år. Men jag minns den såväl så varje gång jag tänker på den börjar jag tjura.
Jag, mamma & pappa väntar på bussen. Det är massa andra som också väntar. Jag och mamma ska åka, pappa måste stanna kvar för han är man. Bara kvinnor och barn fick åka från Bosnien. Mamma berättar att det var en massa reportrar där och journalister och det var några från tyskland något tyskt tv program som direktsände och kom fram och filmade oss, mamma & intervjuade pappa sedan filmade de lilla mig som var tre år som hukade på marken och skrev pappa och ett hjärta runt det. Jag hade kritor med mig och jag hukar mig, och skriver pappa och de filmar mig då. det är hjärtkrossande. en liten flicka på tre år som måste lämna sin pappa.
Och det klippet försökte jag hitta på internet... Dumt och leta som att jag kommer att hitta det... Men man kunde alltid hoppas.
Men det enda jag minns från den dagen är att pappa bär mig, vi står och väntar, jag håller om honom. Jag kommer ihåg att jag hade röda vantar på mig, jag kramar mina händer hårt och så står det folk bakom pappa som tittar på mig som håller om pappa och gråter tyst. Jag säger inget utan tårarna rinner bara.
usch, att man ska behöva vara med om sånt. Att folk ska behöva vara med om krig. Det är hemskt! Jävla idioter som krigar och dödar en massa människor.
Hittade några hemska, började må illa när jag såg allt och undrade fan har jag verkligen varit med om det här?! Det är både tur och synd att jag inte minns något av själva kriget. Tur för att det är något hemskt krig, och synd för att det är ändå något man ska minnas något man inte ska glömma.
Mamma berättade även för länge sen att när hon & jag skulle åka till Sverige så stod vi med en massa andra kvinnor och barn och väntade på bussen som skulle ta oss därifrån. Och den här händelsen minns jag, fast jag bara var tre år. Men jag minns den såväl så varje gång jag tänker på den börjar jag tjura.
Jag, mamma & pappa väntar på bussen. Det är massa andra som också väntar. Jag och mamma ska åka, pappa måste stanna kvar för han är man. Bara kvinnor och barn fick åka från Bosnien. Mamma berättar att det var en massa reportrar där och journalister och det var några från tyskland något tyskt tv program som direktsände och kom fram och filmade oss, mamma & intervjuade pappa sedan filmade de lilla mig som var tre år som hukade på marken och skrev pappa och ett hjärta runt det. Jag hade kritor med mig och jag hukar mig, och skriver pappa och de filmar mig då. det är hjärtkrossande. en liten flicka på tre år som måste lämna sin pappa.
Och det klippet försökte jag hitta på internet... Dumt och leta som att jag kommer att hitta det... Men man kunde alltid hoppas.
Men det enda jag minns från den dagen är att pappa bär mig, vi står och väntar, jag håller om honom. Jag kommer ihåg att jag hade röda vantar på mig, jag kramar mina händer hårt och så står det folk bakom pappa som tittar på mig som håller om pappa och gråter tyst. Jag säger inget utan tårarna rinner bara.
usch, att man ska behöva vara med om sånt. Att folk ska behöva vara med om krig. Det är hemskt! Jävla idioter som krigar och dödar en massa människor.
Kommentarer
Postat av: exemtanten
:( Vad sorgligt och gripande!
Trackback